Andlig Mognad

av T. Austin-Sparks

Kapitel 2 - Andlighet

Läsning: 1 Kor 2

Vi ger oss nu vidare till första Korintierbrevet, och du ser att den punkt som är utmärkt som kapitel 3 börjar med ett kraftigt uttalande vilket låter oss förstå att de svårigheter och problem som församlingen i Korint stod mitt i berodde på andlig omogenhet. De var som små barn, trots att de borde ha lämnat det stadiet. Detta var det övergripande problemet i Korint.

Herren formar den andliga människan

Hela detta brev arbetar med orsakerna till en under lång tid fördröjd mognadsprocess och med det som utgör den grundläggande faktorn hos de människor vilka inte växer. Vi kan genast slå fast vad denna faktor egentligen är. Den är nyckeln till hela detta brev och den heter ”andlighet”. Då detta nu är nyckeln till hela brevet, är den därför i alla dessa situationer nyckeln till den fulla mognaden. Det andra kapitlet är bräddfyllt av detta faktum och dess nödvändighet. Om vi frågar vad andlighet innebär kommer detta kapitel att svara med att tala om att det är ett liv fullt ut upplyst, lett, och dirigerat av den Helige Ande – en upplysning och ett dirigerande som inte följer det yttre.

Det är just på denna punkt som vi måste notera en bestämmande skillnad. Det handlar här inte om den Helige Ande som en person som kommer för att lägga sin hand på oss och styra oss i en eller annan riktning och för att tala med oss och ge oss direktiv. Aposteln gör det klart i denna del av brevet att det snarare handlar om vad slags personer vi är.

Han nämner i detta kapitel två vägar, två sätt att nalkas det andliga. Det ena kallar han den naturliga eller den själiska människans sätt. Den andra vägen är den andliga människans väg. Den ena vägen dikteras av individens eget själsliv och av vad som kommer därifrån. På den andra leds man av den Helige Ande genom det inre livets kanaler och växer därigenom som andlig människa, detta till skillnad från den själiska människan.

Den andliga människan hör till en särskild kategori vilken har sina bestämda särdrag och en egenart med duglighet, styrka och förmåga som den andra saknar. Denna andliga människa besitter förmåga vilken inte delas av den själiska människan, den naturliga människan, förmåga som för henne bortom gränserna för den naturliga människan i uppfattningsförmåga, i fråga om insikt och förståelse och därtill i handlingsduglighet.

Vi måste göra detta klart för oss, därför att man ofta menar att den som är ledd av Anden styrs och dirigeras som om det vore fråga om påtvingade tankar och beteenden i det yttre. Den andliga människan representerar inget av detta. Istället rör det sig om den intimaste samhörighet. Den andliga människans konstitution innebär andlig fattningsförmåga vilken gör det möjligt att intimt lära känna och ha innerlig gemenskap med Gud själv. Detta är andlighet och detta är själva hjärtat i mognaden.

Det är underbart att se hur den kronologiska ordningen av dessa brev har åsidosatts till förmån för en andlig ordning. I Romarbrevet finner vi rättfärdiggörelse genom tro som begynnelse och grund. Sedan följer första Korintierbrevet, och här förs man direkt till den person, Kristus, som allt centreras i – med honom på rätt plats begynner något att konstitueras, få struktur och byggas upp. Således finner du att allt rör sig om huruvida man har låtit sig finnas i Kristus genom tron; Kristus i dig, detta är begynnelsen på allt om nu Kristus fullt ut ska ta gestalt. Och detta är andlighetens mening.
Detta brev gör det, å andra sidan, tydligt att köttslighet och ytlighet särmärker omogenheten och effektivt lägger hinder ivägen för mognadsprocessen. Se nu på brevet och lägg märke till köttslighetens uttryck och bristen på mognad som resultat av dessa uttryck. Vi gör i det följande några anteckningar om dem till hjälp för förståelsen av verklig andlighet.

Sex uttryck för kött och värld påvisade i första Korintierbrevet

1. Att förlita sig på naturlig visdom

Här i kapitel 1 och 2 visas särskilt hur köttsligheten är en böjelse till och en benägenhet att styras av det som hör till det naturliga, till sådant som har värde enligt människors egen uppfattning. Dessa som levde i Korint satte uppenbarligen den mänskliga visdomen högt. De befann sig i ett centra för sådan visdom, och deras samfällda liv präglades av beundran för den. De sysselsatte sig med filosofins sökande och spekulerande, det hörde till själva deras natur.

Det hörde till det korintiska sinnet att alltid hävda den mänskliga visdomens överlägsenhet, och de troende i Korint hängav sig åt dessa ting. Vi är fortfarande lika influerade av dess tyngd, och dess kraft har genomgripande effekt. För korintierna var kunskap lika med makt. Detta var innehållet i deras livssyn. Ju mer mänsklig kunskap man samlar på sig, ju högre plats och position når man i denna värld. Ett sådant innehav ger ett övertag. Kunskap är framgångens begynnelsepunkt enligt världens sätt att se.

Aposteln delar ut en rad verkligt kraftfulla slag mot det som hör det naturliga till, mot det jordebundna och köttsliga. Det som hör till det naturliga är följdriktigt på den nivån, men när det gör sig gällande i en troendes liv faller det under köttslighetens kategorier. Köttsligheten betecknar något som är mera aktivt än det som innefattas av termen det naturliga. Vi är det vi är utifrån vår natur, men när man för in det vi är i det naturliga på nådens område och försöker åstadkomma något utifrån det naturliga på nådens område då verkar köttsligheten, då verkar orättfärdighet och ondska. Dessa två kapitel är till stor del avsatta för ett genomgripande avslöjande av den utomordentliga dåraktighet och kraftlöshet som vilade över det som dessa troende berömde sig av. Kunskap? Makt? Skaffa sig företräden i denna värld? Nåja. . . Världen i all sin visdom, i den visdom som den kallar makt och styrka, korsfäste härlighetens Herre. Vad anser du om det? De gjorde det i blindo. Detta är absolut okunnighet!

Vi ska inte följa denna tråd längre än så här. Vi antyder den i förbigående därför att den visar ett sakernas tillstånd. Man hanterade värderingar enligt världslig standard och detta är att vandra efter köttet, vilket aldrig för till mognad. Detta var hindret för deras andliga utveckling. Principen är således denna; böjelsen till det naturliga, att låta det naturliga bli en faktor i livet som Guds barn är ett tecken på omogenhet och denna böjelse är ett effektivt hinder på varje område. Du kanske tänker att detta inte är nödvändigt att poängtera bland Guds folk i dessa dagar, men jag är inte alls säker på det. Du vet, likaväl som jag, att detta är en av de grundläggande svagheterna hos varje mänskligt hjärta. Vi kan vara helt på det klara med att korintierna hade helt och hållet fel och att Paulus hade rätt, eller att denna världens vise utifrån fullständig dårskap korsfäste Herren Jesus och att allt detta hade sin rot i en i grunden falsk föreställning om visdom, kunskap och makt. Vi kan vara helt på det klara med detta och ändå låter vi oss dras i den riktningen just därför att denna princip finns hos oss alla.

Överallt och i alla sammanhang försöker man på varje upptänkligt sätt att öppna väg för evangeliet, för Kristus och för kristenlivet genom att göra sig ens och jämkas med världen.

Unga män, för att ta fram ett exempel, tycker att om de gör väl ifrån sig i idrottssammanhang och resultaten uppmärksammas, kan detta användas för att vinna andra män för Kristus. Många prövar denna väg för att vinna respekt och uppskattning, och för att få gehör. Man ger sig in i på arenan med tanke att leda andra till omvändelse. Det är en och samma princip omsatt på ett annat område. Om människor endast kan vinnas genom sådana medel är företaget inte värt att satsa på. Man når sällan äkta omvändelse med sådana metoder. Den enda grund på vilken en människa verkligen blir frälst är utifrån ett hjärtats djupa behov, känt och bejakat, vilket leder honom till Kristus som på liv och död. Om han måste vinnas genom att vi skapar och ställer fram något som tilltalar honom på hans egna villkor kommer detta att orsaka en permanent svaghet i hans kristenliv. Låt oss därför se till att vi i vår iver inte kompromissar ens en smula genom att röra oss på det naturligas plan, vilket för den kristne inte är annat än köttslighet. Detta är det korintiska sättet. Det för oss inte bortom barnastadiet, människors standard och världens värderingar.

Detta är alltså den första punkten i allt detta som rör andlighet. Det andliga har inget med det världsliga att göra. Vad är det Paulus egentligen menar? Vad är det han verkligen säger? Han slår fast: Du kan ge dig in bland folk med all din världsliga visdom och försöka vinna dem för Kristus, men den naturliga människan kan inte förstå det som hör Guds Ande till. Ett sådant arbete är fuktlöst. En människa måste bli född på nytt innan han kan förstå det som hör Guds Ande till. Han måste få tag på något som ingen människa utanför Kristus äger. Du befinner dig i en hopplös position om du försöker ge dig in på den grunden. ”Vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi ska veta vad vi har fått av Gud.” 1 Kor 2:12. Dessa Korintier hade världens ande och försökte vara kristna enligt världens ande, därför var de begränsade i sin kunskap, i sin förståelse och fattningsförmåga och dröjde därför kvar på barnastadiet utan att ha nått fram till någon personlig kännedom och insikt om Guds väsen. Allt de hade var det man hade sagt dem och förmedlat till dem i det yttre.

2. Att välja tillhörighet på naturlig grund

I kapitel 3 och 4 redogör Paulus för nästföljande fas av denna köttslighet. Han visar där utmärkandet, utväljandet och exklusiviteten på det naturligas grund. Detta är en annan form av böjelsen till det naturligas sfär. En säger, jag håller mig till Paulus; en annan, jag hör till Apollos; ytterligare en, jag är ett med Petrus; någon säger, jag och Kristus. Paulus tar mycket allvarligt itu med detta i dessa två kapitel. Köttsligheten ställs här fram som den dragning utifrån vilken du väljer ut det som passar din egen karaktär bland ledare och lärare. ”Jag föredrar Paulus som person.” ”Jag trivs bättre med Apollos.” ”Jag tycker om Paulus undervisning.” ”Apollos har ett underbart språk.” ”Petrus sätt att formulera sig passar mig.”

Man gjorde ett urval efter smak och delade upp Herrens tjänare och Herrens församling i kategorier som passade det naturliga. Vem vågar vara djärv nog att säga att han inte har handlat på detta sätt? Det är fullt naturligt att ha den sortens förbehåll. Det betyder ofta att vi måste låta något dö för att vi ska kunna lyssna till somliga personer, och för att kunna ha med dem att göra. Vi måste ta grepp om oss själva och säga: ”Jag måste ta reda på om det finns något där som är av Herren och just nu blunda för det som är anstötligt.” Det är fullt naturligt att säga; ”Jag gillar den här predikanten, och jag rese nästan vart som helst för att få höra honom, men den där andre, honom gillar jag inte alls”. Detta är köttslighet.

”Så länge det råder avund och strid ibland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? Om en säger, ”Jag. . .” Behöver vi läsa längre än så? Detta är kärnan, ”Jag”. Det skulle vara ”inte längre jag, men Kristus”. Finns det något av Kristus i dessa män? Det är detta som vi borde söka. Kärlet kanske besvärar mig, personen är kanske inte lätt att ha att göra med, men mina böjelser och reaktioner i det naturliga får inte styra mig – det vore köttsligt. Det vore rätt för den som inte bekänner sig tillhöra Kristus att vända ryggen till, men för mig är det att agera efter köttet. För oss vore det att föra in ett handlande efter det naturliga på det andligas plan och låta köttsligheten styra och ställa där Ande borde få råda.

Andlighet, att vara andlig, innebär att man söker det som är av Kristus oavsett vilket kärl som för ögonblicket används för att förmedla det. Åter och återigen visar Guds ord klart att om människor hade varit öppna för de sätt Gud använde för att närma sig dem, hade de inte gått miste om välsignelserna. Israel gjorde sådana förluster gång efter annan. De tog anstöt av mannen Jesus. ”Är inte denne snickaren?” Hade han varit en glansfull potentat från de himmelska regionerna hade de säkerligen tagit emot hans budskap. Här måste vi vara försiktiga. Gud prövar ofta den verklighet och äkthet som våra hjärtan bär på, huruvida den är knuten till honom själv. Han gör det genom att ge oss sina välsignelser i fula paket.

Andlighet är raka motsatsen till att välja och gruppera enligt naturlig böjelse, enligt förbehåll och förtjusning. Om vi har längtan att nå mognad, är detta en av de saker som vi måste ta oss an och göra upp med. Ett liv levt efter det naturliga måste läggas åt sidan till förmån för det andliga. Sådana situationer hör till vardagen. Andlighet bestäms av i vilken utsträckning vi finner oss i att bli ledda.

3. Brist på känsla för moral

Vi ger oss vidare till kapitel 5. Det är ett förfärligt kapitel. Köttsligheten beskrivs här för oss som oförmåga till känslighet på moralens område. Vi ska inte arbeta oss in i frågan men vi kan inte ignorera den. Andlighet måste komma till uttryck i verklig känsla för det anständiga, en känslighet som verkar fram kraftfulla reaktioner mot de naturens tendenser som drar i nedåtgående riktning bort från dygd och tukt. Vi talar inte om att inte kunna råka i frestelse. Var och en blir frestad. Det faktum att vi bär med oss en natur som inte är renad fullt ut från de fibrer och rötter som hör synden till tillhandahåller grund ur vilken frestelserna kommer. Frestelser är inte synd i sig själv. Det finns tillfällen då svaghet sätter in; vi är av olika anledningar mera öppna i vissa situationer än i andra. Men huvudpunkten är denna, andligheten representerar en revolt i vårt inre, ett reagerande som riktas mot det moraliskt svaga området. Detta hör till Guds Andes verk i oss för att göra oss andliga.

I situationen i Korint gällde det inte bara den som begick synd; det som oroade och besvärade aposteln mera var att församlingen inte hade moralisk känslighet nog för att ta itu med eländet och han kände sig tvungen att skriva ett skarpt brev för att föra dem upp till nödvändig moralisk standard, för att åstadkomma en rening i församlingen. De gjorde inget åt det förrän Paulus tog itu med dem. Den moraliska känslans nivå var låg och otillräcklig, det fanns inte ett tillräckligt stort mått andlighet för att kunna mobilisera en reaktion. Ingen förmådde säga: ”Vi har blivit orenade, vi måste skaffa undan detta, en rening måste komma till stånd. Vi måste kunna stå inför Gud utan skuld i detta.” I stället tolererade man det, man lät det fortgå.

Vi tar inte fram detta för att peka på någon särskild församling nu, vi vill föra fram att andlighet innebär en skarp reaktion mot all orenhet och allt främjande av orenheten. Det finns många former av bristande känsla för moral, men hos den andliga människan och i den andliga församlingen finns det alltid en kraftfull reaktion mot sådant. Andlighet är något som lyfter och bär mot andra höjder.

Vi har beskrivit ytterligare en sida av köttsligheten. Inget enskilt liv, ingen sammankomst inför Herren kan väntas växa i Kristi fullhet utan denna andliga känslighet vilken indikerar djup olust inför omoralens tvetydigheter och dess djärvare uttryck.

4. Oenighetens och motsättningarnas klimat

I kapitel sex lyfter Paulus fram den köttslighet som uttrycker sig i att man gör varandra illa och sedan söker sin rätt inför domstol. Han börjar med att tala om processandet, men tar sig ner bakom detta och gör klart att de är sysselsatta med att röva från varandra. Varje process och rättegång inför världens ögon, eller i församlingen, skulle kunna göras helt och hållet överflödig genom att ta itu med den inneboende tendensen att göra varandra illa. Det är en förfärande låghet som uppenbaras bland Herrens folk genom denna ömsesidiga plundring.

Det finns många sätt att genomföra detta plundrande, men det är den underliggande principen som Paulus vill åt nämligen oviljan att erkänna en kristens rättigheter. Kristna gör fel i att hävda sina rättigheter, men det är också fel att åsidosätta en kristens rätt. Det finns något som heter respekt och heder. Det existerar en plikt, om vilken Paulus skriver i andra sammanhang, att se till den andres bästa. Detta är en skyldighet som gäller alla – att tänka på andras rätt, att respektera andra, att ge andra utrymme. Det verkar som om den anda som rådde i Korint lade fokus på individens vinning och på personliga fördelar på andras bekostnad. Det är anden bakom allt detta som är det verkliga bekymret. Andlighet visar sig i motsatt handlande. Om någon behandlats illa, skulle denne inte söka göra det till rättssak inför världens domstolar. Andlighet innehåller ett ömsesidigt bejakande och ett värnande om den andre därför att, som Paulus visar längre fram i texten, vi är lemmar varandra till tjänst.

Jag tycker mycket om den visdom som den Helige Ande visar på genom sin tjänare Paulus i det att dessa olika delar leder fram till en konklusion i kapitel tolv. Föreställ dig en av lemmarna i kroppen inför rätta anklagad av en annan lem. Vad slags förnuft är det om en hand slåss mot den andra eller om en knuten näve ger sig på en annan del av kroppen. Det är kanske ett klumpigt sätt att beskriva situationen, men Paulus använder ett sådant bildspråk och slår fast: Ni är alla lemmar i en och samma kropp och ni är alla beroende av varandra.

Ni kan inte klara er utan den andre och den lem som vill gå till rätta med en annan gör inget annat än plundrar sig själv. Det är så narraktigt, det saknar vett, det är så kraftlöst. Allt sådant visar på brist på andlig mognad. Andlighet lyser fram genom att man erkänner varje lems värde, genom att var lem respekteras och äras – utifrån det enkla faktum att varje lem är oersättlig. Vi behöver varandra och därför är det utomordentligt naivt ur andlig synvinkel att kivas och vara oeniga. Den andliga mognaden lämnar aldrig bifall till sådan hållning. Om vi bara begrep att vår attityd i förhållande till andra kristna studsar tillbaka på oss och blir till vår hållning mot oss själva. Så har Gud ordnat det genom att den Helige Ande är den ande som styr och ger balans åt hela kroppen.

Jag undrar om det finns något område där Guds lagar verkar mera omedelbart och direkt än i Kristi kropp. ”Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv.” ”Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.” Dessa regler verkar omedelbart och direkt i Guds församling. Andlig mognad räknar in detta och säger: ”Jag ska inte hämma min egen andliga tillväxt genom att göra en annan lem i Kristi kropp illa. Jag ska inte låta mig bli bestulen på Guds syfte med mig genom att inte erkänna andras rätt till understöd i att nå samma mål”.

5. Att inte kunna urskilja och se Kroppen

I kapitel tio och elva beskrivs de brister vilka leder till att man inte lyckas se och urskilja Herrens kropp. Sammanhanget utgörs av ett långt resonemang om avgudaoffer och hur det ena knyts upp till det andra. Herrens måltid, nattvarden, såg på apostlarnas tid inte ut som våra nattvardsfiranden. Vi samlas runt Herrens bord och detta är något som vi uppfattar som väl avgränsat, något som man inte kan missförstå. På apostlarnas tid satt man ned till gemensam måltid. Vid en viss punkt stannade man upp i ätandet för att tillbe och tog av den mat man hade framför sig för att uttrycka sin tillbedjan. De lät sin måltid förvandlas till tillbedjan inför Herren. Aposteln säger, ”Ni kommer kanske hungriga till måltiden och sätter er ner för att äta er mätta och i er iver att stilla hungern blandar ni samman de båda sakerna. Det som hör till Herrens kropp och Herrens blod gör ni till en del av ert festande, till något som tillfredställer aptit och smak.” Vi hamnar, naturligt nog, inte i exakt samma fälla, men det finns en princip här som Herren genom sin apostel sätter fingret på.

En rad förförliga saker hände i församlingen i Korint som följd av deras hållning, många drabbades av sjukdom och inte så få dog. Det fanns ett element knutet till detta, vilket vi redan har antytt, nämligen att en betydande del av det som man åt av hade redan blivit offrat till hednagudar i slaktarbodarna. Man brydde sig inte om detta faktum. Men principen är denna; brödet och bägaren talar om två ting. Brödet och bägaren talar om förbundsrelationen till Herren, en relation genom vilken allt som hör till våra liv blir hans och han blir allt för oss. Vi är ute ur bilden och Kristus har blivit allt, Kristus har för oss blivit centrum och ytterkant, det enda i våra liv. Brödet och bägaren talar också om den plats som Kristi kropp, församlingen, fått i vår sinnevärld tack vare den kärlek Kristus visar den, en kärlek som är beredd att dö för den. ”Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.” Det är ”Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod”. Det är ytterligare skrivet ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant…” De troendes attityd mot församlingen måste vara lik Kristi hållning mot församlingen.

Andlighet uttrycks genom att Kristus ges välde övre allt som hör till det personliga planet och den gör det möjligt för oss att se till att allt underställs hans vilja och intressen. I församlingen i Korint misslyckades man med detta. Man lät personlig tillfredställelse gå före det som hörde till Herrens ära. Andlighet står i motsats till detta, andlighet utmärks av mognad. Vi når aldrig någon nämnvärd grad av mognad så länge vi styrs av begär efter tillfredställelse i det naturliga.

Andlighet uttrycks också genom kärlek till allt Guds folk. I Korint misslyckades man med att se och förstå Kristi kärlek till församlingen. Deras attityd var därför lik allt annat än Kristi kärlek till de sina. De kunde inte urskilja Kristi kropp sådan den representerades vid nattvardsfirandet. Paulus säger: ”Brödet, som vi bryter, är inte det en delaktighet av Kristi kropp? Eftersom det är ett enda bröd, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.” Herrens bord är en representation av Kristi kropp. Vi måste se och inse att föremålet för Kristi kärlek och hängivenhet är församlingen och ha samma kärlek och hängivenhet till hans folk som han har. Låt oss säga det på ett enkelt sätt. Ett verkligt moget andligt liv utmärks av stor hängivenhet för Guds folk, till Kristi kropp – detta i motsats till individualismens mått och mätmetoder.

6. Att söka andliga gåvor för nöje och vinning

Det sista uttrycket för köttslighet som vi ska ta upp är det som beskrivs i kapitel sju i relation till de andliga gåvorna. Det är märkligt att denna sak dyker upp i förhållande till köttsligheten och den andliga omognaden, men så är det. Jag kan inte se hur man skulle kunna hantera detta fakta på annat sätt, om vi läser detta kapitel med uppriktighet, än utifrån apostelns generella ståndpunkt knuten till de andra företeelserna i korintierförsamlingen. Vad var problemet? Det omfattar något som vi kanske tror att vi inte behöver vara rädda för. Den första delen av kapitel tolv märker ut vari problemet bestod. Vi kan inte stanna upp för att syna verserna ett till tre i detalj, men det finns mycket där som vi gjorde väl i att se på noggrant.

Det första som möter oss är detta; innan dessa korintier kom till tro var de hedningar i sådan grad att de sysslade med spiritism. I spiritistiska sammanhang, (ibland använder man termen spiritualism), finns ett system av andliga manifestationer som liknar och härmar Andens gåvor. Spiritismen, sådan vi känner den idag, kan naturligtvis efterapa tungotalet och alla de andra företeelserna såsom kraftgärningar och helanden. Hela detta system är en efterapning. Jag tror att spiritismen kommer att vara Antikrists bundsförvant, efterapningarnas Kristus och dess andemakt, och genom detta spektakel kommer många att luras och föras vilse.

Korintiernas bindning till det hedniska systemet visar sig i hur de lät sig föras bort till de stumma avgudarna. Denna avgudadyrkan bjöd på andemakters manifestationer och man fördes in under andarnas efterapningar av den Helige Andes verk. Grekiskan är slående i sitt uttryck här och ger oss en perfekt bild av hur man hamnar under andarnas inflytande för att agera och tala under deras kontroll. Om man kontrolleras av en andemakt undviker man till varje pris att erkänna att Jesus verkligen är Herre. En ond ande kan inte bekänna något sådant.

Saken är denna att det bland dessa människor i korintierförsamlingen inte fanns en klar förståelse av skillnaden mellan spiritistiska manifestationer och den Helige Andes verk. Här har vi nått kärnan i problematiken. De hade suttit fast i efterapningarnas system och hade nu förts till sann andlighet men kunde inte göra åtskillnad mellan de båda. Varför kunde de inte skilja mellan de båda? De hade ingen sådan förmåga eftersom de var upptagna med upplevelser, manifestationer, demonstrationer och sensationer vilka alla är synbara, men också skenbara, bevis för att något äger rum. Detta är den uppenbara faran.

Faran ligger i att man vill ha en erfarenhet, ett bevis, en sensation. Detta är köttslighet och man kommer att blanda ihop Andens uttryck med sådana som hör till spiritismen om man inte är vaksam, och de flesta har ingen sådan vaksamhet. Fienden får övertag i många människors liv därför att rågångar och riktmärken inte är klara. Man tror att den Helige Ande är verksam när falskheten verkar av den enkla anledningen att man vill uppleva något.

Aposteln nöter envist in denna tankegång. Han säger: ”Var försiktig, placera inte saker på fel plats. Låt inte de ting som inte har särskilt stor betydelse få plats och utrymme som om de hade stor betydelse. Tungotalet har inte den roll som ni tror att det har. Det är en av de mindre gåvorna.”

Ser du innebörden? V måste få tag på betydelsen av dessa första tre verser i kapitel tolv. Man hade misslyckats med att skilja mellan den verklige Helige Ande och allt det falska.

I den resterande delen av kapitlet, från vers 12 till 27, visas att dessa korintier inte förstod hur gåvorna hörde samman och skapade samhörighet. Det finns en beskyddande och bevarande funktion i att kunna se detta. Dessa Andes gåvor är verkliga, de är sanna till sin natur och vi kan inte lägga dem åt sidan på grund av efterapningarna. Samtidigt måste vi vaka över balansen, vi måste visa andlig förståelse och visdom i denna sak. Korintierna grep tag i dessa företeelser som om de kunde göras till personliga ägodelar och lyfte fram dem som underbara, fantastiska upplevelser. För dem ändade allt vid detta.

Varför skrev Paulus hela denna sektion rörande Kristi kropp, och varför kunde han göra det så kraftfullt och levande? ”Det finns olika slags gåvor, (här kommer kontrollpunkten – de hade alla sökt ära i dessa varierade uttryck, var och en tyckte att de hade något att berömma sig av) men Anden är densamme.” ”Det finns olika slags tjänster men Herren är den samme.” ”Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla.” Vi måste väga varje fragment – Gud är densamme, han som verkar allt i alla dessa lemmar i hela kroppen. ”Hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta.”

När alla gåvorna är uppräknade konstaterar han, ”Liksom kroppen är en. . . så är det också med Kristus.” Här är själva hjärtat i sammanhanget. Andliga gåvor? Ja! Till vad nytta? För att individen ska finna förnöjelse och upphöjelse? För att kunna prata om dessa fantastiska upplevelser? Här är prövostenen. Finner kroppen uppbyggelse i detta? Äras Herren genom detta? Är våra upplevelser inriktade på, verkar de fram, ömsesidig andlig tillväxt? Dessa ting hör till den gemensamma sfären, och har inget med individuella fördelar att göra. Om man kopplar loss dessa gåvor och dess uttryck från det gemensamma skiljer man dem från deras verkliga syfte vilket är uppbyggnad av kroppen i samfälld andlig tillväxt.

Vilka blev resultaten i Korint? De hade förvandlat denna sak till något strikt individuellt, något som inte hade det gemensamma som mål, genom vilket de skaffade sig själva pris och ära. De kom förfärande nära den värsta synden i sitt misslyckande att skilja mellan spiritistiska fenomen och den Helige Ande, och detta genom sitt begär efter och kärlek till sådant som gav dem personlig tillfredställelse, personlig förnöjelse och njutning. Detta är köttslighet. Detta är omogenhet.

Dessa ting är måhända upplysande och instruktivt, men du ser hur kraftfullt detta brev understryker behovet av verklig andlighet och vad denna andlighet innehåller. Den verkliga andligheten behåller inget av Herrens för sig själv och gör inget av Herrens till en grund för egen njutning och välbefinnande eller till bas för personlig, självisk upphöjelse. Andlighet söker allt till förmån för alla de heliga, för att Kristus ska bli synlig i fullt mått. Den finner inget värde i något som är skilt från detta mål.

Sålunda fortsätter aposteln sitt korrigerande.

Två saker har blivit tydliga när vi betraktar detta brev i sin helhet.

Den naturliga människan hel och hållen eliminerad genom korset

Först, från början, korset skiljer på ett orubbligt och absolut sätt bort den naturliga människan. ”Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” Paulus agerade utifrån korsets princip när han sa, ”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er”. Det fanns inget hos Paulus av naturlig styrka. Hade han bestämt sig för att komma till dem på en sådan grund hade han kunnat agera på alla andra sätt förutom att visa upp och ge dem korsets ord. Men han lät korsets princip vara verksam. Han säger att det var medvetet gjort för att deras tro inte skulle stå på mänsklig visdom men i Guds kraft. Det de behövde lära känna igen var skillnaden mellan naturlig kraft och visdom och allt som hör till detta område och Guds verkliga kraft i den Helige Ande. Korset åsidosätter och diskvalificerar allt som hör det naturliga livet till och öppnar vägen för andlighet och full mognad.

Kärlek är kärnan i andligheten

Som en andra punkt, när allt annat har sagts, andlighetens innersta väsen är kärlek – kapitel 13. ”Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek” – är jag då en väldigt andlig människa? Inte alls! Har jag avancerat i andlig mognad? Inte alls! Vad är jag då? Bara ”en ljudande malm eller en skrällande cymbal”. Så mycket är vår andlighet värd – inklusive tungotalet.

Paulus skriver ett stort ”Ingenting, värdelöst” över en mängd ting som vi i det naturliga skulle finna vara väldigt värdefulla: Tro som förflyttar berg, att ge sin kropp till att brännas, och så vidare – han stämplar dem alla med ett kraftfullt ”Inget värde”. Inte så att dessa ting skulle sakna värde satta i sitt rätta sammanhang, men om de inte är mättade med kärlek är de helt och hållet värdelösa. Andlighetens kärna är inte gåvor, den heter nåd.

Vi kan inte välja mellan nåd och gåvor, vi kan inte skilja kärlek och gåvor åt. Aposteln leder oss inte till att ta denna attityd: ”Ge mig kärlek, jag bryr mig inte om gåvorna. Jag struntar i alla gåvorna om jag bara får tag på kärleken”. Paulus försöker förklara att dessa företeelser går att omfatta på köttsligt vis. För att verkligen nå det syfte vartill Gud givit dem måste de omfattas och brukas andligt, och andlighetens innersta väsen är kärlek. Detta förklarar allt och sätter allt i sitt rätta sammanhang.

Vi tar oss tillbaka till begynnelsen nu, och börjar om: Vishet, styrka, splittring och schism, begärelse – allt detta måste gå när kärleken ges rum. Därför låter Paulus slutackordet ljuda med varierande stämmor: ”Må Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och gemenskapen i den Helige Ande vara med er alla.” Detta är vad Korintierförsamlingen behöver. Paulus summerade det hela på samma sätt som vi gör i det vi kallar ”välsignelsen”.