Andlig Mognad

av T. Austin-Sparks

Kapitel 1 - Grunden lagd

Läsning: Rom 8:19, 29; 1 Kor 3:1-3; 2 Kor 3:18; Gal 3:26-27; 4:6, 19; Ef 1:5, 18-19; 3:18-19; 4:13; Fil 3:12-14; Kol. 1:28; Hebr 5:12-14; 6:1.

Denna samling skriftställen är stor nog för att visa att det övergripande mål som Herren har satt upp för sitt folk är fullgången mognad, ett fullt mått av Kristus. Vart och ett av de apostoliska breven har siktet inställt på detta, och vart och ett av dessa apostoliska brev behandlar någon faktor relaterad till den fulla mognaden. Om detta är riktigt, vilar det på oss som Herrens folk att se till att ha målet säkrat och klart för oss. Om detta är riktigt, måste vi låta oss bli funna i den samme Ande som Paulus när han sa, ”jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus” – eller ”jag jagar efter att gripa det för vilket jag har blivit vunnen och gripen av Kristus.”

Styrkan i hans uttalande kanske inte har nått ner i våra hjärtan. Aposteln uttrycker här i klara och distinkta ord att när Herren Jesus konfronterade och grep tag om honom var det för något mer och större än att bli en frälst människa. Det var relaterat till ett mål till vilket ett pris var knutet, och till vilket en strävan och en kamp var bunden. Han menade att sådant han mötte hade värde endast i den mån det bistod honom i att nå målet och att inget hade något värde alls om det inte tillförde något härtill. På samma sätt skulle Herrens folk alltid vara helt och hållet upptagna med det syfte för vilket de har förts samman. Överallt i Skriften visas Guds tanke för sitt folk i termer av att de är ämnade till att nå full mognad i fullt mått, efter Kristi mått.

Ett faktum av stor betydelse

Det tycks mig som om Nya testamentet förutsätter att tillväxt, alltså församlingens utveckling i antal individer, följer på andlig tillväxt och andlig mognad hos gudsfolket. Jag säger att det ser ut att vara förutsatt, därför att det är så tydligt och påtagligt att Nya testamentet är särskilt sysselsatt med denna sak. Det faktum att alla dessa brev – vartenda ett – skrevs till troende med ett enda syfte, deras andliga tillväxt, och så många av dem innehåller satser som ”manlig mognad” eller ”fullvuxen i Kristus” betyder inte att församlingen upphörde att vara evangelisationens verktyg.

De fortsatte med sitt arbete för de ofrälsta, men det är ju så att mycket lite sägs om detta och det vi har nedtecknat handlar om församlingens andliga mognad. Detta är oerhört betydelsefullt och viktigt för församlingen att förstå och omfatta. Det verkar snarast som om församlingen glömt bort att det förhåller sig så. I en vid krets finns ett genuint intresse för den evangeliserande delen av församlingens liv och verk – ett engagemang som är rätt och passande och som aldrig skulle minska, istället skulle det utvidgas – men så ofta och i så hög grad bortser man från den grund på vilket detta arbete vilar, vilket är en uppbyggandets och undervisandets funktion.

Resultatet av detta är att församlingen försöker nå ut för att möta och fylla världens behov med otillräckliga andliga resurser och den är ofta svag och bräcklig när svårigheterna kommer och därför blir utfallet av en sådan karaktär vilket inte kan räknas för att vara ett uttryck för Guds verk och Kristi fullhet. Men detta är nu sagt i förbigående.

Det är för att du och jag ska upptäcka och förstå detta som Herren i sitt ord har lagt ner en överväldigande mängd bevis och belägg för att hans allt dominerande syfte för sitt hushåll är full mognad och att varje Guds barn ska ha detta för ögonen. Vi borde bekymra oss för den andliga mognaden och ge utrymme för ämnet i våra sinnen och hjärtan på samma sätt och i samma grad som det uppenbarligen upptar Herrens sinne. Vi har hänvisat till fragment i Pauli brev vilka direkt lyfter fram den fullständiga andliga mognaden, vilka visar att detta är Herrens vilja för sitt folk. Vi nämnde att vart och ett av de apostoliska breven tar upp någon aspekt som omedelbart relaterar till det gudomliga målet, komplett mognad. Vi ska inte våga försöket att gå igenom alla dessa brev vid detta tillfälle men vi ska etablera en begynnelse så som Herren leder och gör oss skickliga därtill. Vi närmar oss den känsla som Paulus hade när han skrev, ”. . . förmanar varje människa och undervisar varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig – mogen, komplett – i Kristus.”

Kristus, vår rättfärdighet

Låt oss se på Romarbrevet med denna koppling. Vi påminner oss om de ord som finns i Rom 8:19, 29. Detta brev lägger grunden för allt det arbete som Herren utför i och bland sitt folk i förhållande till detta övergripande mål vilket han har satt upp och vilket styr allt som han säger till dem och gör med dem. Detta brev innehåller och sörjer för den grund utifrån vilken Herren kan gå vidare i sitt formande av sitt folk hän mot mognad. Vi frågar, vad är denna grund?

Vi känner till Romarbrevets tema, det syfte för vilket aposteln skrev. Vi vet att dess stora, klart framhävda, sanning är rättfärdighet genom tro, rättfärdiggörelse genom tro. Vilket är innehållet i denna sats, vad innehåller en sådan tro? I detta brev står tron fram som det medel genom vilket vi förs till den grund som är Kristus genom sin uppståndelse. ”Han uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” Kristi uppståndelse utgör grunden för vår rättfärdiggörelse och vår rättfärdighet. Genom sin död har han gjort upp med all orättfärdighet och allt som fjärmat och skiljt oss från Gud och som betydde fördömelse, dom och död. Genom att ha bearbetat och fört undan allt detta genom sin död är grunden genom uppståndelsen renad och säkrad. Synden har konfronterats och eliminerats, så ock all dess konsekvens till sista och yttersta del. Genom uppståndelsen är Guds väg öppen, och där det förr var orättfärdighet finns nu rättfärdighet, där det förr var främlingskap existerar nu samhörighet och där det var distans och kyla råder nu vänskap. Den uppståndne Kristus är vår rättfärdighetsgrund, och tron på Herren Jesus är här framställd som det medel genom vilket vi förs upp på den grund vilken Herren är i sin uppståndelse. Så är gemenskap med Gud etablerad i Kristus den uppståndne, och den är etablerad utan att kunna skakas eller rubbas. Detta är ämnet för detta kapitel, som du utan tvivel lagt märke till.

Vi vill låta slutorden i kapitel 8 få full genomslagskraft. Verserna 35 till 39 måste läsas samman med 31 till 34. Här ser du den orubbliga grund, denna odelbara enhet, detta oförstörbara liv vilande på vad Herren Jesus har gjort genom sin död och uppståndelse och vad han är som person vid Guds högra sida. Jag tror att det har funnits stunder då vi har tvekat att citera dessa ord från slutet av Romarbrevet 8. Vi har känt en skälvning inombords när vi har läst de orden med dess uppföljning: ”varken död eller liv”, och vi har undrat om vi inte varit lite väl djärva och haft lite för stor tillit. Vi har undrat om vi inte vid något tillfälle kommer att hamna i en prövosituation för att finna att våra ord inte var olika Petrus självsäkra bekännelse – ”Jag är redo att följa dig i döden”. Jag måste erkänna att detta har varit sant om mig, men jag är glad att kunna säga att det inte finns någon sådan tvekan längre.

Det finns en grund som är säkert lagd och fixerad, orubblig i Herren Jesu död och uppståndelse. Den grunden är Guds kärlek uttryckt i Jesus Kristus gentemot mig; det är inte fråga om min kärlek till honom, inte vad jag har kunnat eller kan åstadkomma, inget som jag bär på eller kan producera. Allt beror på honom, vad han är, vad han har gjort, vad han har givit och vad han har ställt fram i sin egen person sittande på Guds högra sida.

Detta är gudomlig kärlek och den har han låtit vila över dig och mig som han ”förut känt”. Han har gjort allt detta i relation till oss, allt detta är iordninggjort och slutfört och det finns inget maktcentra i hela Guds universum som har kraft nog att förändra, skaka eller skada detta faktum det minsta. Detta är något som Gud har åstadkommit. Det är en utgestaltning av Guds egen kärlek i Kristus, vilken inget i skapelsen kan komma åt och denna kärlek riktar sig i hela sin styrka till hans utvalda. Därför heter det: ”Vem kan anklaga Guds utvalda?” Detta textavsnitt rör den punkt vid vilken vi låter all vår tro på Gud vila på denna grund. Den tron för oss över till den grund vilken utgörs av vad Kristus är som uppstånden, och det betyder att det inte finns en enda varelse som kan komma åt oss med en enda anklagelse.

Vilken vilopunkt! Du kan finna många fel och brister hos mig. Jag kan kanske hitta några hos dig. Vi kanske ser en del som inte är färdigt hos varandra men du kan inte föra mig in under fördömelsen och skilja mig från min rättfärdiggörelses grund. Du kan söka upp alla fel som går att hitta och kan fortsätta med det hela livet men du kan inte rubba grunden för min rättfärdiggörelse inför Gud, du kan inte komma åt den punkten i min erfarenhet med honom. Jesu Kristi blod har ordnat och intygat detta för evigt. Om du kan riva ner eller flytta Jesus Kristus från hans plats vid Guds högra sida, då kan du förstöra min frälsningsgrund. Men det klarar du inte. Detta är säkrat i himlen i honom.

Nödvändigt att vara rotad på denna grund för att nå mognad

Herren ställer fram detta som vår grund. Det är en trygghet som har blivit vår genom tron, på basis av Guds nåd. Detta är Romarbrevets budskap. Guds nåd i Jesus Kristus förser oss med en grund vars verkan är att ingen del av skapelsen kan lägga oss något till last eller på någon punkt fördöma oss. Det finns ingen maktansamling i universum som kan störa vad Gud gjort för oss i Kristus. Ordet instruerar oss att låta oss placeras i detta genom tro. Säg inte; dessa prövningar, dessa svårigheter, detta motstånd, dessa lidanden, liv, död, furstar och alla dessa övriga ting! De har så mäktigt inflytande över oss. De hänger över oss. De stör oss och slår oss, och det känns som om vi inte alls älskar Herren lika mycket som i förrgår, och vår gemenskap med Herren är inte lika innerlig som den var förr, och vi känner att allt detta oroar och solkar allt vi tar oss för. Så är det inte.

Du och jag måste ta oss till den punkt där vi inser och accepterar att Gud är oföränderlig, hans väsen och hållning ändras inte det minsta och att genom hans verk genom korset kommer vår frälsning inte att skälva ens en hårsmån. Den är lika säkert fastlagd som hans tron. Det är på denna grund som vår frälsning vilar och tron måste gripa tag om detta. Då blir det möjligt för oss att säga, ”Om Gud är för oss. . .” och han är för oss just så. Vilket under ligger inte i dessa ord, Gud. . . för oss! Han utgav sin Son för oss och gav oss i honom allt övrigt. Genom korset har han rättfärdiggjort oss och friat oss från all synd och missgärning och i Sonen ser han oss utan synd, som fullkomliga.

Detta är Herrens ord till oss: Om du endast ville låta din tro finna ro och vila i detta, istället för att flytta över, bort från tron, till din egen grund, till det du är i dig själv, då skulle fiendens makt över ditt liv krossas och det finns inget i hela skapelsen som kan hindra dig att nå mina syften. Inget som reser sig upp, varken liv eller död, ting i det närvarande eller företeelser i det kommande, varken höjder eller djup eller furstar eller någon annan del av skapelsen – inget av detta kan någonsin skilja dig från att nå mitt bestämda mål om du låter din tro ta ordentligt fäste. Detta är Guds grund och han för oss och leder oss ingenstans förrän vi står i denna ställning.

Du inser hur sant detta är att om det finns någon osäkerhet, något ifrågasättande, något vacklande hos oss vid något tillfälle, då bromsas allt upp och Gud står hindrad och Herrens Ande kan inte arbeta vidare. När vi står i tron fortsätter han att verka oavsett vad han har att göra. Allt summeras i detta: Ska vi stå i tron eller inte? Om vi inte gör det är det lika bra att vi överger allt av den enkla anledningen att allt beror på huruvida vi tror honom och betror honom.

Här är alltså grunden för tron. Verklig mognad vilar på denna grund. Du kommer inte att komma någon vart i riktning mot Guds mål förrän denna grund är lagd i ditt liv. Det är av största vikt att vi står på Guds grund. Låt oss söka denna grund. Detta är ett ord för troende, och kanske mer än någonsin ett ord för idag – vi måste sträva efter att kunna se att Gud är fundamentalt skiljd från allt vad växling och förändring innebär. Naturligtvis finns det människor som inte är särskilt känsliga för variationer och vindkast men andra känner till allt om växlingarna i det naturliga livet, känslolivets vågsvall, tankarnas kast och alla dessa omställningar orsakade av omständigheter runt ikring.

Vi finner oss påverkade av hur kroppen mår, eller vilka omständigheter som råder. Vi finner oss i olika stämningar och med olika inställning allteftersom vår tanke och andliga utblick växlar. Vi ändrar oss från dag till dag, till och med från timme till timme. Gud beter sig inte på det sättet. Det han har åstadkommit i Sonen genom korset och uppståndelsen går inte att påverka eller förändra; det står fast och orubbligt. Detta är Guds hållning. Han förändras inte. Om vi bara kunde stanna upp för att se att Guds nåd är oändlig och denna nåd har demonstrerats och visats upp till det yttersta och den är oföränderlig. Om vi drar oss undan från den saknar betydelse. Den finns kvar och är oförändrat likadan. Vi kommer tillbaka och finner Gud just där vi lämnade honom. Han flyttade sig inte.

Detta är inte sagt för att rättfärdiga svaghet, men för att säga något slutgiltigt om Guds nåd. Allt är sådant det är på grund av hans nåd, allt beror av hans nåd, av Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Om vi kommer till ro i detta kan Gud fortsätta sitt arbete. Mognad fullt ut? Ja, när du tror honom fullt ut, när du sätter din fulla tillit till honom och när din tillit till Gud vilar på den grund som innefattar den fullständiga rättfärdiggörelse vilken han har fastlagt, då flyttas varje hinder undan på vägen till att nå hans syften. Romarbrevet beskriver detta. Grunden läggs genom tro för att förbereda för allt som kan nås i Guds syften och mål och sedan kan man ge sig vidare till överbyggnaden. De följande breven behandlar faktorer som verkar fram mot den fulla mognaden efter det att grunden blivit lagd.