Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ”Tillhör du oss eller våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit.” Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ”Vad har min herre för budskap till sin tjänare?” Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ”Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.” Och Josua gjorde så. Jos 5:13-15.

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga. Ef 1:18

Jag vill, till att börja med, göra klart att jag inte har för avsikt att arbeta med sambanden mellan Josua bok och Efesierbrevet. Vi är i dessa studier upptagna med en enda tanke omkring vilken allt låter sig samlas och vari allt centreras, nämligen att Guds mål är att uttrycka den himmelska fullheten på denna jord i och genom ett folk. Hela den kedja av handlingar genom tiderna från det att han fastställde himlarnas position över jorden har varit, och är, ur människors synvinkel likt en andlig pilgrimsfärd, en rörelse i andligt avseende i riktning mot Himlen. Med det menar vi inte nödvändigtvis en plats, men ett strävande hän mot en tingens ordning vilken överensstämmer med Guds sinne – den ordning som Herren Jesus syftade till när han talade om Guds vilja och sa ”såsom i Himlen”, (Matt 6:10); att låta allt ordnas så som i Himlen.
Hän mot detta leder en himmelsk väg, en Himlens bana, en färd efter himmelskt sätt och vi försöker främst att fånga denna vägs natur och väsen. Vi har också sett att eftersom så många inte känner till annat än början av vägen där man ställs inför omvändelsens nödvändighet, låter Herren föra fram instrument i vilka han verkar på djupet med relation till Himlen och låter dessa bana väg för de övriga.

Vi följer detta ytterligare. Med de två stycken vi just läst, når vi fram till en punkt av särskilt intresse i fråga om mognad in mot himmelsk fullhet. Den andra halvan av Josua bok är naturligtvis upptagen med hur folket fick del av arvet, hur arvslotterna delades upp och togs i besittning. Det är märkligt att i Efesierbrevet finna – och det griper tag i vartannat – att tanken tänks i motsatt riktning. Det talas om Guds arv i sitt folk, ”hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga”, Ef 1:18. Jag vill gärna säga ett ord om det innan vi går vidare, därför att dessa båda saker hör samman. Det är inte något annat, något som inte hör dit. Det är samma sak sett från det andra hållet.

Herren får utrymme i sin arvedel när, och endast när hans folk på allvar blir ett himmelskt folk. För att Herren ska kunna ta del av sitt arv måste de vara där Efesierbrevet säger att de ska vara. När de i verklig mening intar sin position och hävdar sin besittningsrätt och i sanning blir till ett himmelskt folk, då får Herren tillgång till sitt arv. Att se ”hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga” betyder från denna andra synpunkt att vi når en ställning där han kan se det i oss. Han kan inte se sin arvslott förrän han ser folket i den ställning i vilken han vill att de ska befinna sig, förrän han ser dem som det folk som motsvarar hans tanke i fråga om ett Himlens folk. Detta sagt för att reda ut eventuella tankemässiga svårigheter när vi talar om folket som tar del av sitt arv och detta ord om Herren som skaffar sig sitt.

Det vi vill föra fram och slå fast är att det finns något mer än sanningen om ett arv i Kristus, för oss och för Herren. Det finns något utöver sanningen, som Ordet för fram, att när vi är ett med Kristus genom död, begravning och uppståndelse får vi där på andra sidan ta del i den gudomliga fullheten. Själva kärnpunkten, det vi stryker under är detta att på ett konkret sätt bli ett himmelskt folk, i verklig mening skaffa delaktighet – inte som en lärosats, inte teoretiskt, inte ens bibliskt men i faktisk mening.
Jag är säker på att allt detta upptar era sinnen, ni funderar över det, ni håller med om att det är en underbar presentation. Jag är också säker på att ni tar det till er i era hjärtan, men det besvärliga är att dessa tankar är så välkända – många har lyssnat till dem men har inte kunnat tillgodogöra sig dem. De har inte i verklig mening förts till den punkt där de har blivit detta – och vad är nyttan och meningen med alla lärosatser, all undervisning, tolkning, alla funderingar och allt det övriga om vi inte är det vi ska vara? Vi måste därför se på sättet på vilket man tar sig dit så att allt blir en verklig verklighet.

Den Helige Andes herradöme
Det allra första efter det förberedande arbetet, vilket vi talade om på tidigare sidor: Jordan, att lämna något efter sig i flodbädden, den gamla människan korsfäst och kvarlämnad där; efter att ha lämnat honom där och låtit honom övertäckas och att vända honom ryggen och gå därifrån. Efter det och efter Gilgal – det är den negativa sidan, avläggandet – kommer den positiva sidan, iklädandet, det verkliga, det faktiska intagandet, ingången; tillblivelsen av det som hela tiden varit i sikte. Detta har hela tiden varit hållpunkten och målet, i varje fall ända sedan uttåget ur Egypten. Det finns omtalat i Mose sång. Det fanns med som en framtidsbild i den profetiska sång som sjöngs på befrielsens strand vid Röda havet. Det har varit med som en aning, någonting i fjärran, något där ute, mer eller mindre tydligt allteftersom tiden har rullat vidare; ibland kraftfullt och klart, positivt och gripbart; ibland bleknande och tynande, långt borta, något abstrakt.

Nu har denna framtidsförhoppning förvandlats till ett mycket positivt och mycket närvarande projekt med alla förberedelser färdigställda. Vi tar oss an det stycke vi läste i Josua 5:13-15. Josua befann sig mittemot Jeriko och ”lyfte blicken, och såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand”. Kämpen i Josua klev fram med en utmaning, ”Tillhör du oss eller våra fiender?” – förmodligen med den avsikt att om han fick ett jakande svar knutet till den senare delen av förhörsfrågan blev det värst för den andre – i detta ögonblick såg Josua inget annat än en vanlig människa med vapen. Men svaret avslöjade att han var mer och något annat än en människa, och Josua var tvungen att kapitulera och släppa sin utmanande attityd. Han föll på knä, tillbad, bekände sig som tjänare till Denne och bad om instruktioner.
Vem är Denne? Som jag nämnde i ett föregående kapitel, är det min övertygelse att Denne, i denna del av Bibeln, representerar den Helige Ande i Nya testamentet. Det, menar jag, kan härledas ur en rejäl bevisföring, men utan att gå in på detta utifrån Skriften låt oss se hur det visar sig – om det nu är så – i denna situation.

Ett antal förändringar ägde rum vid denna punkt. Fram till denna punkt hade folket letts på sin väg och styrts av moln- och eldstoden. Alla kan ta till sig att detta är den Helige Ande. Detta är något objektivt, detta är tydligt för sinnet, detta är karaktäristiskt för öken och vildmark. När man förs över till det himmelska är allt knutet till Anden. Han kunde ses vid detta ena tillfälle men sågs aldrig senare. Han försvinner för sinnenas förnimmelser, men han är där i allt som äger rum, väldigt mycket närvarande, denne osedde furste över Herrens här. Detta är en förändring.
Vi hittar flera andra förändringar. Inget manna längre – nu mogen brödsäd från landets fält; livets bröd, himmelsk föda, något som hör hemma i en helt ny omgivning: Kristus som uppstånden, inte Kristus i förnedring, det brutna brödet. Detta är Kristus som uppstånden, det himmelska folkets föda. Det ena tillhörde ökenlivet, detta tillhör landet. Så skulle vi kunna fortsätta med skillnaderna. Ni förstår, här i denna omgivning är allt i grund himmelskt på ett nytt sätt; med andra ord det är till sin kärna andligt, inte känslobundet eller tillfälligt men främst och förnämst andligt.

Nu säger Paulus att ”Anden är en handpenning på vårt arv”, Ef 1:14, vilket betyder att Andens ankomst och närvaro vid denna punkt är garantin för att Guds syften kommer att förverkligas. Han är, trots att han inte kan iakttas, den som fullständigt fredar och tryggar allt det övriga. Vi sa i föregående kapitel att Andens närvaro som den som avskiljer för gudomliga syften också garanterar dessa syftens förverkligande, inte bara bereder möjligheter men utgör själv grunden för förverkligandet. Hur blir det till verklighet, till något mer än en lärosats, en sanning, en föreskrift – hur omvandlas det till en närvarande verklighet?

Gud har gett oss Anden som en handpenning, en garanti, en säkerhet. Den positiva sidan begynner med detta första – den Helige Ande presenterad som Herre. Om du läser Bibeln på engelska finner du att man där använder andra titlar än våra ”hövitsman” och ”befälhavare”. Man har valt att bruka orden ”prins” och ”furste”, vilka säkerligen kommer närmare originaltexten. En furste anför Herrens här. Han presenteras som herre. Den verkligt positiva sidan har sin begynnelse där – med Andens fullständiga herravälde bland Guds folk. Han har presenterats, känts igen och erkänts och något görs i förhållande till det. Det rör sig inte om sanning på det objektiva planet, något måste äga rum i relation till hans närvaro. Josua böjde sig, kapitulerade, gav sig, överlät sig och gjorde det i absolut mening.
Det är korset som leder till detta. Korset leder alltid fram till den Helige Ande som herre. Korset kräver det. Om han inte finnes vara i sin position som herre och om det inte existerar ett kapitulationens tillfälle måste du ta dig tillbaka till korset. Gå tillbaka och se på de där stenarna i Jordans vatten som är ämnade att representera dig. Något har blivit fel, du är inte sann i förhållande till korsets faktum om han inte är herre.
Men här i den andliga tolkningen tas det för givet att korset är en väl etablerad verklighet. Emedan det förekommer svagheter, brister och fel i människors liv – de blir också tydliga hos Josua - trots att det förekommer svagheter, brister och fel i våra liv har korset, så långt det nu gäller vår vilja och vårt sinne, fått krossa oss och banat väg för den Helige Ande. Detta är korsets innebörd: Andens herraväldes väg har öppnats och genom Andens herravälde har vägen till himmelsk fullhet öppnats.

Skillnaden är oerhörd mellan det som människor producerar i fråga om erövringar, får vi säga väckelse framtvingad med människors metoder och det som den Helige Ande åstadkommer! Vilken skillnad! Josua bok är den stora skillnadens bok. Dess avgörande styrka är att den leder människor ut ur det mänskliga. Man kan inte göra kalkyler och beräkningar för sådant, man har ingen styrande position i det. Alltsammans ligger bortom människans förmåga att omfatta och hantera. Herren har brådstörtat fört sitt folk in i ett område där allt är fullständigt annorlunda i jämförelse med människors sätt att handla.
När den Helige Ande är herre behöver man inte organisera något för att få det att rulla. Man behöver inte planera och sätta samman en formel för att något ska hända, för att ge rum för Guds verk eller för att producera en väckelse. Det hela just bara äger rum. Det är Himlens sätt, Himlens närvaro. Och det kräver att du befinner dig i den positionen – det kräver detta absoluta Andens styre. Det finns alltid det där jordiska anslaget i allt som kommer från människohand – sätt och metod eller folk, eller alla dessa ting omkring för att garantera framgång och allt rullar på med ett hiskeligt oväsen och mycket skavande och gnetande. Och det kräver väldiga mängder mänskligt understöd, och när som helst kan det kollapsa eller rinna ut i sanden om man inte pumpar upp det ännu mer. Det ramlar samman om man inte är där och stöttar.
Så här är det aldrig med Andens verk. Men detta jordiska anslag – detta är huvudpunkten. Detta anslag betyder alltid död, alltid ett hämmande och hejdande. Den Helige Andes fullständiga herradöme fordrar att man gör en ände på det jordiska – och det är detta som åsyftas när Josua kommenderas att ta av sig sina skor. ”Vad har min herre för budskap till sin tjänare?” Gå och inta landet, gå för att ta i besittning, led folket? Inte alls. Ta av skorna. Se till att skorna kommer av, Josua, sedan följer resten. Förstör kopplingen till det jordiska och se sedan vad som följer därav. Du behöver bara gå runt Jeriko. Det är inte så män brukar bete sig. Tänk dig in i vilken oerhörd kampanj som skulle ha organiserats om hela företaget att inta Jeriko hade överlåtits åt män. Nej, ta av skorna och se sedan vad som händer.

Om du ifrågasätter den tolkningen behöver du bara kasta en blick på vad som hände när han tog på sig skorna eller när Israel tog på sig skorna lite senare. Vad hände vid Ai? Vad hände med Gibeoniterna? De hade klivit i skorna igen, de rörde återigen vid det jordiska: resultatet – ett avstannande, kompromiss, begränsning. Se till att skorna kommer av och låt dem stå. Himlens princip vilar i den Helige Andes sätt att föra en sak, den vilar i andlig fullhet. ”Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.” Du har ingen del i detta, det jordiska har ingen plats i detta, människor har ingen roll i detta. Detta är helgat och avskiljt för Himlen. Vid denna punkt tar Himlen över. Oinskränkthet när det gäller valet av ett instrument betyder aldrig att den suveräniteten ger utrymme för mänsklig styrka. Den överser aldrig med felaktigheter i kärlet. Detta visar sig också hos Josua och Israel; som vi sa tidigare, Josua representerar med sina upplevelser alla de heliga, alla Guds tjänare.

Den Helige Ande överlåten till Guds syften
Lägg nu märke till det svar som han fick på sin fråga - ”Tillhör du oss eller våra fiender?”. Vilketdera? För oss? För dem? För det här? För det där? ”Nej, jag är inte här för det här eller det där, jag är inte för er eller för dem. Jag är här för Herrens syften. Detta är det verkliga innehållet i svaret. ”Jag är inte här för folket, vilka de nu än är, jag är här för Herrens räkning, för hans syften. Jag är inte här för det här arbetet eller den där tjänsten som du har tagit på dig för Herren. Jag är här för Herrens syften. Jag är överlåten till Guds syfte – evighetens syfte.” ”Ingetdera, Jag är…” Om vi kunde få tag på omfattningen i detta i förhållande till allt vårt. Vi vill att den Helige Ande ska understödja vårt arbete, våra rörelser, vår tjänst. Vi undrar om den Helige Ande är för oss. Han kommer aldrig att säga att han är det. Naturligtvis är Herren för sitt folk. ”Om Gud är för oss…” Men han säger ett klart: ”Jag är inte för er, men för mina egna syften i er och genom er; inte för er skull som Israel eller Josua, den suveränt utvalde och smorde. Jag är inte här för er, jag är given till, överlåten till Guds egna syften.”

Det jag vill lyfta fram är att vi måste klargöra för oss vilken grund och vilket mål som är uppställt för den Helige Andes åtaganden och arbete. Vi måste lära känna och förstå vad den Helige Ande har överlåtit sig till att utföra. Det försiggår så mycket planerande och arrangerande för Herrens räkning och det har uppstått så många situationer där Herren inte kunnat nå in för att fullfölja vad han hade ämnat. Det finns så mycket i världen idag som planeras, arrangeras och programmeras för Herren. Herren verkar inte kunna ge sig själv till det. Här har vi en huvudpunkt. Vi måste skaffa oss insikt om den Helige Andes mål.
Andens mål är inte att göra något eller etablera något på jorden, inte bygga något och länka något till det jordiska, något som behåller skorna på. Att etablera något här tillhör inte alls hans prioriteringar. Den Helige Ande är fullt ut given till något som är fullt ut himmelskt och ändamålet med hans verk är att länka bort allt på ett inre, andligt sätt från världens inflytande. Det måste kanske visas lite tydligare lite längre fram, men lägg noga märke till att det är av största vikt att se och förstå vad Gud låter sig knytas och ger sig till. Han överlämnar sig inte till något som är kopplat till det jordiska. Han förmäler sig bara med sådant som hör Himlen till.

Den Helige Ande med draget svärd
När nu detta är fastslaget, så följer nästa sak – återigen något extraordinärt. Denne, som furste i spetsen för Herrens armé, står med draget svärd i sin hand. Det här är batalj, eller hur? Detta är krig, eller hur? Den Helige Ande tar befäl och den totala kapitulationen inför honom är ett faktum. Slaget är i full gång. Gör inga missbedömningar på denna punkt. Vad det nu är som kommer i dina tankar när det gäller dopet i den Helige Ande med allt som det innebär – vad det i övrigt betyder och innehåller - så är det främst fråga om omedelbar och oupphörlig konflikt. Det innehåller andra ting, men det innebär detta: ett stridande ifrån vilket det inte ges någon permission, en armé från vilken man inte kan begära avsked. Här heter det inte pension, man förblir på post till slutet.
Var det inte så med Herren Jesus? Det hade sin början där vid Jordan, med den öppna himlen, med Anden, öknen och fienden. Omedelbart – ”Sedan fördes Jesus av Anden upp i öknen för att frestas av djävulen, Matt 4:1. Markus skriver att Anden drev honom.
Knappt hade himlen öppnats för Andens ankomst på pingstdagen förrän slaget var i full gång. Församlingen kastades in i striden, och har aldrig dragits bort från den efter det. Om den har dragit sig ur, har det varit till dess egen förlust. På något sätt utmynnar Andens herravälde alltid i detta. Svärdet ligger i hans hand, och förs inte tillbaka i sin skida förrän uppgiften är slutförd.

Men det där är bilder i språklig dräkt. Anden är inte särdeles intresserad av köttets och arméernas krig. Det verkliga kriget, den verkliga konflikten förs efter hans eget sätt. Den kommer att vara andlig, efter Andens sätt – därför att andliga krafter har välde och dessa kan endast bekämpas och avväpnas med andlig metod. Detta är en anledning till att det verkligen och i sann mening är fråga om strid. Denna poäng behöver inte utvecklas tydligare. Vi känner alla till det.
Vi vet om att inte ett steg, inte ett enda litet stycke i det andliga växandet saknar motståndare, inte en enda rörelse eller enklaste gest i riktning mot andlig mognad kan göras utan konflikt. Detta är verkligen sant. Det är andligt krig, och dess natur ligger helt och hållet bortom vår förmåga att fatta. Vi tänker oss att det ska förlöpa på ett sätt, men det utvecklas på ett annat. Det dyker aldrig upp där vi väntar det och i de former vi tror oss kunna känna igen. Faktum är att vi sällan känner igen fienden i hans attacker. De döljs bakom omständigheternas spel, i olyckor och bland allt som misslyckas – men genom att se på effekterna detta har på det andliga livet så vet man att det finns en intelligent styrning mitt i det som först ser ut som livets rutin. Det är andligt krig. Den Helige Ande är den som orsakar detta.

Ta dig tid till att försöka tränga in i detta, det förklarar så mycket. Fienden arbetar hela tiden efter ”den blinda fläckens princip”. Jag tror att han förmodligen har den största framgången bland Guds folk på grund av dessa blinda fläckar. Fördomar kallas försiktighet, misstänksamhet blir vaksamhet – bra namn på onda ting. Fienden är den främste i den konsten. Dina förutfattade meningar är kanske din blinda fläck som placerats av fienden. Han har hittat en möjlighet att plantera den och den befinner sig mitt i vägen som hinder för den himmelska, andliga fullheten i ditt liv. Gudsfolket världen över sitter i sådana snaror. Andligt växande och mognad efter Himlens sätt störs och hindras genom gudsfolkets misstänksamhet och fördomar. En ovän har gjort detta….
Varför är det så att vi i Efesierbrevet med all den himmelska fullheten presenterad och ställd i blickfånget och med den andliga konflikt som följer också finner aposteln bedjande om att ”deras hjärtans ögon må upplysas” för att de ska kunna se. Varför är det nödvändigt? Svaret är att det pågår ett arbete för att förblinda, för att skapa blinda fläckar. Allt kan gå förlorat genom lite fördomsfullhet, ett tillknäppt sinne, ett litet misstänkliggörande eller en aning ogrundad fruktan. Så byts förtroendet för den Helige Ande bort och så försvinner den smörjelse som undervisar om allt, 1 Joh 2:27, och som visar vad som är rätt och fel. Du tycker att du måste gardera dig utifall att och för säkerhets skull och den du reser mur mot är kanske rent av den Helige Ande. Detta är vad så många gör. Detta är konfliktens kärnområde. Så är det i den andliga dimensionen. Det är subtilt och gäcksamt.

Men det finns en annan aspekt i denna andliga konflikt. Varför låter den Helige Ande detta ske? Varför manar Anden fram denna konflikt? Vi ser det ganska naturligt som om dessa svårigheter kommer från fienden, men varför begynner Anden sådant, varför orsakar han alltsamman varje gång? Vi har sett hur det skedde med Herren Jesus. Ett överlagt handlande; det är ett definitivt och precist uttalande vi möter: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen.” – den Helige Ande tar tag och sätter igång förloppet. Han gjorde på samma sätt med församlingen – överlagt, väl vetande vad han gjorde. Effekten blir sådan som om Anden sagt att ”Nu ska jag genast föra dem till stridszonen”. Varför är det så?
Först är det så därför att detta är en sak på andligt plan rörande ett andligt arv, därför att andliga makter övar välde och måste drivas bort, men också därför att vi växer andligen enbart genom konflikt. Herren vänder sig till oss och har största intresse i detta. Det kanske känns besvärande med en predikant på podiet som säger: ”Ni går igenom svårigheter därför att Herren har vänt sig till er; fienden tillåts att på alla sätt angripa er därför att Herren har största intresse i ert välbefinnande”. Det är säkerligen svårt för somliga av oss att acceptera ett sådant uttalande.
Nästa gång fienden kommer för att fortsätta sitt förfärliga verk är vi kanske de sista som skulle få för oss att utbrista i ett ”Gud älskar oss verkligen idag”. Vi gör ju inte så. Men är det inte så, är det inte sant, är det inte i enlighet med erfarenhet, historia och princip att vi aldrig gör framsteg andligen, aldrig utvecklas alls, aldrig växer, aldrig färdas framåt utom med hjälp av konflikt? Detta är sant. Det enda sättet vi växer på är genom att ställas inför något som ska övervinnas, genom att vårt inre andliga liv utmanas och tvingas att hantera besvärligheter. Detta är en regel i det naturliga och också där nåden verkar. Det gives ingen utveckling utan kamp. Jag önskar verkligen att vi kunde se det så vid varje sådant tillfälle. Vi förstår att detta är sant – men fräls oss från att bli indragen i denna sanning. Det duger inte att resonera så. Herren är angelägen att hans folk ska få ta del av arvet på det mest praktiska och påtagliga sätt; inte som en teori, inte som en läropunkt, inte som en fråga om bibelläsande men som en verklig erövring. När du på allvar har kommit under den Helige Andes ledning och formande, då har du börjat vandra på verkligheternas väg. Herren sätter stort värde på att vara verklighetsförankrad och praktisk.

Jeriko är representativt; det stora exemplet på hur det alltid är enligt princip och mönster. Först måste man finna den himmelska positionen, som vi har sagt, inte en jordbunden ställning, inte människors sätt att hantera och göra saker. Detta är uttrycket för den regel som vi såg först hos Abraham, en person agerar och ställer till en förfärlig röra därför att han låter allt knytas till det jordiska. Sedan Mose som tog saker i egna händer, dödade en egyptier och hamnar i stort bryderi. Här får disciplinerandet utrymme, Josua bär med sig all andlig historia och vid Jeriko hittar man inga köttsliga vapen – inget mänskligt resonerande här, inget av det mänskliga kvar. Om inte detta hör Himlen till, är det alls inget. Något sådant händer inte på jorden. Vi kan trava runt, inte bara i sju dagar men under ett helt långt liv utan att något sådant äger rum om vi inte befinner oss i en himmelsk position, om inte Himlen är på väg in. Jeriko innebär att människan är ställd åt sidan, helt och hållet utestängd. Det är himmelskt.

Detta är början. Och genast efter det finner vi detta – om fienden inte lyckas med öppet motstånd kommer han att ta till lömska och utstuderade sätt. Han kan inte lyckas med det direkta motståndet om du och jag befinner oss i himmelsk ställning och håller den – håller den, det är vad Jeriko betyder. Man inte bara skaffade sig den platsen den första dagen, men de höll den och behöll den och stadfäste den och den sista dagen bekräftade man den sju gånger och höll sin himmelska position. De gav inte upp. Vi kommer sällan igenom den första eller andra dagen. Det måste till ett trons fasthållande, och fienden ställs utan möjlighet när vi tar ett sådant trons spjärntag. När han inte längre kan arbeta öppet måste han om möjligt angripa trons position och använder då allehanda smygvägar och all dolskhet.

Är det inte så i fråga om gibeoniterna? De arbetade i det fördolda för att producera en koppling till det jordiska. På samma sätt var det med Akan vid Ai, en babylonisk mantel och en guldplatta – en omedelbar länk till det jordiska. Förbundet med gibeoniterna utgjorde en annan sådan länk. Vi får inte tänka oss att det alltid kommer att röra sig om ett öppet, väl synligt andligt krig front mot front. Vi måste ta med den aspekt i beräkningarna som innebär att fienden manövrerar för att etablera en koppling till det jordiska, där det introduceras en kontaktpunkt för det som ligger under förbannelse och med vilket Herren inte kan fortsätta.
Hur går detta till? Du vet, naturligtvis, att Gilgal var den plats från vilken de startade expeditionen, Gilgal, avvältrandets plats, orten där köttets sätts åt sidan. De återvände inte till Gilgal efter Jeriko. De fortsatte direkt till Ai. Det var tänkt att folket alltid skulle återvända till Gilgal efter varje framryckning och erövring – tillbaka till Gilgal och sedan iväg igen. Denna gång valde de att inte återvända. De gick omedelbart vidare.
Låt oss hålla oss nära korset och inte vid något tillfälle tro att när Herren välsignat och låtit det gå väl för oss är det fritt fram för oss att färdas vidare. Vi kan aldrig för ett ögonblick lämna korset. Korset är aldrig något som finns där borta och bakom, något som kan lämnas där. Det är något som måste finnas med hela tiden. Det är vår säkerhet och vårt försvar.
Detta är den himmelska vägen, den himmelska vägens hela natur, vägen hän mot Guds mål. Må Herren bevara oss i det.